[film] Wonderstruck

Wonderstruck är en passande titel på en film med så många storögda reaktionstagningar som i Todd Haynes senaste. När huvudpersonerna Rose och Ben (stjärnskotten Millicent Simmonds och Oakes Fegely) inte ser förundrade ut ser de bekymrade ut. De är nämligen båda på jakt efter något i New York, Rose år 1927 och Ben femtio år senare. Det är inte en slump att muséet, ett slags länk mellan olika tider, är en viktig plats i filmen. Alla längtar tillbaka eller bort, inte minst Haynes själv. Wonderstruck blickar bakåt på en svunnen tid av analoga medel då man med ett fotografi i handen hoppade på en slumpmässig båt och gick åt det håll någon vänlig främling pekade.

Rose och Bens liv bär på vissa likheter, bland annat att de båda är döva, och filmen korsklipper flitigt mellan dem båda. Estetiskt skiljer sig delarna däremot avsevärt. Rose berättelse är en regelrätt stumfilm i svartvitt, medan Bens är mer konventionellt berättad i färg med en rejäl 70-talsvibe. Det är med andra ord inga subtila epokskildringar – allt från typsnitt i tidningen till luggens kamning signalerar var i tiden vi befinner oss. Och precis som i Selznicks Hugo, som utspelar sig i Paris, blir staden som kuliss lite av en klyscha.

Å ena sidan gör detta att filmen blir aningen klumpig i sin övertydlighet. Å andra sidan är övertydligheten i mångt och mycket motiverad då filmen är en visuell berättelse snarare än en dialogdriven sådan. Alltför många reaktionstagningar vägs upp av narrativ komplexitet – det är en berättelse som öppnar upp sig tämligen långsamt utan att underskatta tittarens intelligens och där bitarna prydligt faller på plats under resans gång. Men bäst hade delarna fungerat på egen hand. Inte minst Rose berättelse är uppfriskande – när senast gjordes en stumfilm för en yngre publik, liksom? Den är lekfull och originell på ett sätt som skvallrar om genuin skaparglädje, och är svår att värja sig för.

Publicerad i Nöjesguiden 26/1 2018

[film] Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Ingen kan lyfta på ögonbrynet med så mycket eftertryck som den nyligen Golden Globe-belönade Frances McDormand. Hon är helt enkelt förträfflig i rollen som Mildred, en hårdnackad upprorsmakare som har fått nog av den misogyni som präglat hennes liv och som inneburit slutet för hennes dotter. När mordet på hennes dotter Angela sju månader senare fortfarande står olöst bestämmer sig Mildred för att ta saken i egna händer: hon låter trycka tre syrligt formulerade jätteplanscher som ställer den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) mot väggen. Willoughby är dock allmänt omtyckt i det sömniga samhället Ebbing till skillnad från Mildred, vilket gör att hennes PR-kupp inte landar i god jord. Mindre övertygande är Sam Rockwell, en något överspelad, rasistisk pajasgestalt till polis, som dock har en del starka stunder.

Överlag kan Three Billboards beskrivas som en svart komedi som fungerar bättre i svärtan än i komiken. Jag uppskattar särskilt hur ömsinthet förmedlas genom små gester: en insekt som vänds tillrätta, ett glas apelsinjuice som delas ut. Mildred må vara en nagel i ögat på poliskåren men är inte illasinnad. Tvärtom har hon, precis som sina meningsmotståndare, ett stort behov av att få tillvaron att kännas meningsfull. Denna insikt öppnar upp för en intressant och tillräckligt motiverad vändning i berättelsen.

Samtidigt finns det något självbelåtet över filmen som hindrar den från att riktigt lyfta. Även om den delvis är riktigt rolig finns det en trotsighet i humorn och som gör att vissa skämt faller platt. Det ligger i den svarta komedins natur att kalibrera tonlägen, vilket kräver fingertoppskänsla – och i Three Billboards känns vissa växlingar förvirrade. Jag tänker till exempel på en höst oklar användning av en ABBA-låt. I scener som den där Mildred har ett stilla samtal med ett rådjur är filmen däremot perfekt balanserad, och som allra bäst.

Publicerad i Nöjesguiden 12/1 2018

[film] 2017 års bästa filmer

Moonlight (Barry Jenkins)

Efter stor förvirring vann Moonlight till slut Oscar för bästa film på galan i februari. Under loppet av 16 års tid får vi följa Chiron; en tystlåten, ensam pojke som växer upp med sin crackberoende mamma i Miamis förorter. Filmen är baserad på en pjäs vilket delvis märks i berättandet, samtidigt som den är en cineastisk upplevelse i sin poetiska realism. Hiphop blandas med klassiska stråkar, färgerna blir självlysande i vissa scener och Barry Jenkins leker med ljud, tystnad och osynkroniserad dialog. Det är helt enkelt storartat filmskapande. Skulle filmåret 2017 sammanfattas i en replik skulle det vara: ”Who is you, Chiron?”

Good Time (Bennie och Josh Safdie)

Bröderna Connie och Nick genomför ett bankrån, fast mest är det Connie som drar i trådarna då Nick är förståndshandikappad. När det går åt skogen gör Connie allt i sin makt för att ställa det hela till rätta. Good Time utspelar sig i New Yorks mindre bemedlade områden under en adrenalinstinn natt, i skuggan av ett samhälle som går på högvarv och som lever efter devisen att Tid Är Pengar: tid som Nick behöver, tid som Connie jagar. Tempo som tema accentueras av såväl kameraarbete som av den nerviga synten. Förutom att skildra en otvivelaktig lojalitet bröderna emellan är filmen en skarp (intersektionell) klasskildring. Nämnde jag förresten hur bra Robert Pattinson är i rollen som Connie?

Kedi (Ceyda Torun)

I djurvideons gyllene era tycks timingen perfekt. Kedi är ett slags stadssymfoni över Istanbul med originell inramning: den berättas utifrån stadens många katter. Till synes observerande till sin natur är de tacksamma studieföremål. De har, som filmen poängterar, levt i staden i tusentals år och sett imperium stiga och falla. Kameran följer troget några specifika katter på deras bravader och genom dem presenteras vi också för människor som delar med sig av vardagliga reflektioner. I all sin enkelhet blir filmen en poetisk betraktelse över relationen djur-människa, och är årets i särklass charmigaste dokumentär. 

Get Out (Jordan Peele)

Årets mest hypade film lever upp till alla förväntningar i sin energi och träffsäkerhet. Chris, vars undertryckta rädsla fångas perfekt av Daniel Kaluuya, ska besöka sin vita flickväns familj för första gången. Många menar att filmen är politiskt onyanserad men då menar jag att man har missförstått filmens form – Jordan Peele leker med genrekonventioner och politiserar dem, vilket resulterar i vad som har kommit att kallas för ”historical body horror”, historiskt förankrad kroppsskräck. Det är smart, djärvt och obehagligt.

I Am Not Your Negro (Raoul Peck)

”The story of the Negro in America, is the story of America”. Raoul Pecks komplexa essäfilm handlar om den bortgångne författaren James Baldwin, och berättas genom dennes ofärdiga manus Remember This House. Genom morden på Medgar Evers, Malcolm X och Martin Luther King tecknar Baldwin ett dystert porträtt av den amerikanska rasismens historia, och med en imponerande samling filmhistoriskt material visar filmen hur den rörliga bilden har använts för att reproducera rasistiska stereotyper genom åren (och kan därför med fördel ses av den som vill få bättre förståelse för den filmhistoriska kontext som Get Out svarar mot). 

Med reservation för filmer jag inte har sett: Call Me by Your Name (Luca Guadagnino), Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (Juho Kuosmanen) och Lucky (John Carroll Lynch)

Övriga filmer från i år som jag kan rekommendera: 

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (Noah Baumbach)

The Nile Hilton Incident (Tarik Saleh)

The Handmaiden (Park Chan-wook)

Dröm vidare (Rojda Sekersöz)

The Square (Ruben Östlund)

I Called Him Morgan (Kasper Collin)

Blade Runner 2049 (Dennis Villeneuve)

Sameblod (Amanda Kernell)

The Big Sick (Michael Showalter)

[film] 120 slag i minuten

120 slag i minuten är standardshastigheten för en danslåt. Räknat i hjärtslag motsvarar det arbetspuls, genererad av exempelvis rädsla eller sexuell upphetsning. Dessa tre – dans, död och sex – utgör ett slags treenighet i Robin Campillos film, som också är Frankrikes Oscarsbidrag.

Vi befinner oss i Paris på tidigt 90-tal, och AIDS-aktivisterna i ACT UP slåss med hull och hår mot ett trögt etablissemang och lynniga läkemedelsbolag som inte tillgängliggör mediciner och låter sjukdomen stigmatiseras. Kanske är man extra bra på civil olydnad i Frankrike, kanske är det en nidbild – frustrationen är i vilket fall motiverad och kommer ur att Frankrike var det land i Europa som var hårdast drabbat av AIDS på 90-talet.

Genom ungefär halva filmen får vi följa ACT UP som grupp. Deras mer eller mindre provokativa aktioner följs upp av veckovisa möten där aktionerna diskuteras och nya planeras. Filmen har en utforskande kvalitet här, i sin tysta observation av gruppen som enhet, inte helt olik Mellan väggarna (Cantet, 2008) som Campillo skrev manus till. Det är en bångstyrig grupp, fylld av vrede och solidaritet, och en sammansättning människor som hotas av sönderfall då en majoritet är smittade.

Filmen övergår sedan i en mer konventionell berättelse, där våra protagonister utkristalliseras: Sean och Nathan. Nathan är frisk och Sean sjuk, och i en scen skämtar Sean om hur han lever mer intensivt sen har blev smittad. Det känns som en känga åt positive thinking-fascismen, som också sammanfattar filmen i sin råhet. Samtidigt som kampen och viljan till liv pågår till slutet.

Ibland tappar filmen takten och hade med fördel kunnat klippas ner 20 minuter. Mycket av filmens essens går å andra sidan att finna i de snygga scenövergångarna. I två klubbscener skiftar fokus från svettiga dansare till dammpartiklar i luften, som blir förstorade molekyler. Det är dans, död och sex helt enkelt, i en explosiv kombination. 

[topp 10] 10 filmer att se fram emot

Det finns många kommande filmer att hålla ett öga på. Tyvärr har alla inte bekräftad svensk premiär, men kanske dyker upp på festival eller går att se på annat vis...? Här följer i vilket fall listan (som inte är rangordnad): 

Woodshock

I efterskalvet av en stor förlust börjar Theresa ta droger som vänder upp och ner på tillvaron. Produktionsbolaget som står bakom Woodshock, A24, har spottat ut sig en handfull guldkorn de senaste åren (Ex Machina (2014), The Witch (2015), Moonlight (2016)). Trailern ser fullkomligt förtrollande ut, impressionistisk och visuellt storlagen, men det finns förstås en risk att det tippar över till det pretentiösa. Vi håller tummarna. Ingen information om svensk premiär.

Good Time

A24 står bakom även detta kriminaldrama med en Robert Pattinson som tycks ta sig an allt mer intressanta roller. Nervig verkar bara vara förnamnet. Svensk premiär 8 september.

Suburbicon

George Clooney fortsätter hanka sig fram som regissör och får här en rejäl push av det faktum att Coen-bröderna har skrivit manus. Suburbicon ser ut som en blandning av The Man Who Wasn't There (2001) och A Serious Man (2009) i sin satiriska villaförorts-fetischism, och andas helt enkelt väldigt mycket Coen. Ett plus är Oscar Isaacs som tycks förvandla allt han rör vid till guld. Ingen information om svensk premiär.

Loveless

Tolvåriga Alyosha, vars föräldrar genomgår skilsmässa, försvinner plötsligt en dag. Andrei Zvyagintsev, regissören bakom en av 2014 års bästa filmer Leviathan, är tillbaka med ett drama som går i misärens tecken. Med sitt klara filmiska berättande kan detta blir jobbigt starkt. Ingen information om svensk premiär.  

Loving Vincent

Under ledning av den polska animatören Dorota Kobeila har man låtit handmåla 65 000 bilder som inspirerats av Van Goghs målningar och konstnärliga stil, och utifrån dem skapat en 90 minuter lång film om Van Goghs liv (?). Jag vet verkligen inte vad jag ska tro om detta. Är det genialt eller är det att reducera Van Gogh till en populärkulturell klyscha? Svensk premiär 20 oktober.  

Blade Runner 2049

Jag är inte den som brukar älska blockbusters, men Blade Runner-hypen har infunnit sig hos mig. Till stor del baserat på min kärlek till originalfilmen förstås, men också – ser inte detta tight ut?! Jag ser framför mig att Denis Villeneuve tar med sig sin visuella träffsäkerhet från Arrival (2016). Svensk premiär 6 oktober. 

Good Manners

Något står inte rätt till med gravida Ana och hennes foster. Rosemary’s Baby (1968) med en ny tvist? Denna varulvssaga som utspelar sig i ett månskensupplyst São Paolo kan förstås bli oseriös, men jag är alltid positiv till filmer som vågar blanda realism med fantasi. Ingen information om svensk premiär.

The Wound

Debutanten John Tengove står bakom The Wound, en film som handlar om en maskulinitetsritual i ett xhosa-community i Eastern Cape. Utan att veta speciellt mycket om filmen är min (naiva) önskan är att den kan vara startskottet på en sydafrikansk filmvåg. Sydafrika är ett land med så många berättelser som borde berättas, och ett nästan icke-befintligt filmskapande. Ingen information om svensk premiär.

Call Me by Your Name

Luca Guadagnios film Call Me by Your Name lär bli en riktig indie-favorit: den har liknats vid både Moonlight (2016) och Carol (2015) och sägs vara ett queert mästerverk. I centrum för berättelsen står unga Elio och den amerikanska studenten Oliver, som träffas i norra Italien någon gång på 80-talet och inleder en relation. Svensk premiär 1 december.

mother!

Det har varit ett himla hemlighetsmakeri kring Darren Aronofskys nya film mother! som liksom Black Swan är en psykologisk skräck-thriller, men i måndags kom äntligen en efterlängtad teaser-trailer. Det är inte mycket vi kan uttyda ur den, men man får en känsla av att filmen är gränslös, febrig och oberäknelig. Aronofsky är ojämn, men jag tror stenhårt på detta. Svensk premiär 3 november. 

[hype] [film] The Fits

(Mycket spoilerkänsliga läsare varnas)

Elvaåriga Toni (Royaly Hightower) och hennes äldre bror spenderar stor del av sin tid på den lokala träningsanläggningen. Utöver att träna boxning hjälper de till med att tvätta blodiga handdukar, fylla på vattendunkar och torka golv. Efter att fascinerat ha sneglat på den lokala dansgruppen Lionesses som tränar i samma lokal, väljer Toni dock att lämna den testosteronstinna boxningsringen och istället börja dansa. För att platsa i laget krävs att man närvarar vid tre stycken tretimmarspass i veckan, utöver hemmaträning. ”Stop thinking like an individual and start thinking like a team,” deklarerar en av de äldre tjejerna innan hon demonstrerar en avancerad koreografi som Toni och de andra nykomlingarna förväntas lära sig på stående fot. Lionesses är vana att vinna tävlingar och tänker inte låta segertåget bromsas av några taffliga nybörjare. Samtidigt behöver de förstärkning.

The Fits är en fascinerande tät film. Korsklippningen mellan dans och boxning får mig att tänka på en jämförelse som har gjorts mellan Darren Aronofskys två filmer Black Swan (2010) och The Wrestler (2008). Filmerna handlar om en ballerina respektive en wrestling-stjärna, och jämförelserna har visat på hur dessa två utövare av till synes helt olika sporter egentligen är väldigt närliggande i sin kroppsliga påfrestning. Filmerna skildrar två extremer som innebär ett tämjande av människans fysiska begränsningar. I The Fits, om än på amatörnivå, visas också på släktbandet mellan två kroppsliga praktiker. När Toni tränar boxning liknar det en koreografi i slagschematiken. Hon måste slå enligt en viss rymt för att undvika slag och för att själv slå vid rätt tidpunkt. Dansen som hon sedan övergår till är kraftfull, på gränsen till aggressiv, inte helt olikt boxningens slagstil. I pauserna tävlar tjejerna mot varandra i dance battles, där man en mot en visar vad man har att gå för.

Under ett träningspass får plötsligt en av de äldre tjejerna ett slags spasmiskt anfall och åker akut in på sjukhus. Inte långt senare drabbas ännu en av dansarna, och sedan ytterligare en. Utan att låta kameran dröja vid de enskilda anfallen särskild länge är det likväl deras diffusa uppenbarelse som filmen kretsar kring (vilket titeln förstås skvallrar om). Anfallens psykologiska verkan, snarare än deras fysiska existens, betonas. Redan vid det andra anfallet åker en mobilkamera upp för att fånga den märkliga händelsen på film, vilket åskådliggör hur anfallen reproduceras bland de unga dansarna. Man återberättar anfallen för varandra och spekulerar i vad de kan bero på. För ju mindre myndigheterna kan påvisa något orsakssamband, desto mer blir det något som alla får tolka bäst de vill. Musiken spelar en viktig roll här i sin mystik och i känslan av att något i tillvaron glappar.

Det fina med filmen är att det finns många potentiella läsningar av anfallen och deras innebörd, och att ingen förståelse utesluter den andra. De har av somliga lästs som en metafor för mens och den påfrestning på kroppen som det kan innebära. Tonis kompis Beezy förstår anfallen som könskodade när hon hävdar att det bara är en tidsfråga innan de själva drabbas, något Toni viftar bort genom att konstatera att ingen av killarna (i boxningslaget) har drabbats. ”We’re not them”, svarar Beezy då. Vid ett annat tillfälle funderar samma karaktär på om anfallet kan vara en ”boyfriend disease” – en möjlig metafor för könssjukdomar eller oönskad graviditet. En av de ansvariga vuxna skyller till en början på vattnet, och även om den teorin senare utesluts, pekar den delvis på en verklighet i USA där många fattiga områden har blyförgiftat vatten.

Men än mer intressant är att läsa anfallen mer bokstavligt, som ett gruppsykologiskt fenomen. Tonis bror tycks anta att anfallen är fejkade. Även Toni är till en början skeptisk till anfallens äkthet. Vännen Maia uttrycker att hon vill ha sitt anfall överstökat, strax innan det inträffar. Anfallen är otäcka, men blir också allas stund i rampljuset – ett uttryck för individualitet – samtidigt som den individuella upplevelsen av anfallet blir del av en kollektiv upplevelse. Men även om vi skulle ponera att allt är skådespeleri, så gör det inte situationen mindre verklig för de unga dansarna. Tvärtom – i den tid av efterapande som uppväxten innebär, kan anfallen snarast ses som en gruppritual som vilken annan, verklig i sin overklighet. Måhända en axelryckning för den utomstående (typ Tonis bror), men blodigaste allvar för den som befinner sig i det. Omklädningsrummet, en symbol för grupptryckets praktik, är ett rum vi återvänder till ofta i filmen. Där får Toni ta del av andra ritualer som tatuering, öronpiercing och nagellack.

"Stop thinking like an individual and start thinking like a team"

Spännvidden mellan det individuella uttrycket och det kollektiva är ett centralt tema i berättelsen. Toni slits mellan den universella viljan att tillhöra en grupp och att stå ut i en grupp och känns ambivalent inför den socialiserande process hon utsätts för. I scenen efter att Tonis naglar blivit målade ses hon skrapa bort nagellacket. Att sluta tänka som en individ och börja tänka som en grupp är förstås en dubbeltydig uppmaning. Det att släppa på sin individualitet till förmån för gruppen kan å ena sidan innebära ett osynliggörande och kuvande av individen. Men det kan också innebär en lättnad – man slipper vara utelämnad till sig själv jämt och ständigt – och en gemenskap.

Tonis känsla av distans, eller instängdhet – i sin kropp, sitt jag – illustreras av återkommande bilder där hon tittar genom galler. Första gången genom ett gallerbetäckt fönster när hon spanar på Lionesses för första gången (bild 1), en annan gång senare i filmen när hon tittar in på en boxningsträning (bild 2). Men gallren symboliserar något mer än bara instängdhet. Toni tränar vid flera tillfällen vid ett par trappor och en bro som sträcker sig över vid en övergiven räls, också den (bron) täckt med galler. I en av filmens starkaste scener får hon riktigt flyt i sitt dansande när hon tränar på just den bron (bild 3) – en intertext till den berömda scenen i Rocky (1976). 

Bild 1

Bild 2

Bild 3

Samtidigt som dansen och de medföljande grupprocesser som följer upplevs som delvis begränsande för Toni, visar denna scen på hur dansen i sig kan bli en utomkroppslig frihetsupplevelse, som når bortom jag och identitet. Däri ligger det intressanta i dansen som filmiskt studieobjekt – den blir dels ett slags konfliktyta mellan ett individuellt och ett kollektivt uttryck, dels en kroppslig disciplin som har potential att ta individen bortom sig själv. Även anfallen kan läsas som en liknande extatisk befrielseprocess. Att förlägga en berättelse om den tidiga puberteten i en dansmiljö är därför effektfullt. För kan inte uppväxt och identitetssökande ses som en enda lång koreografi som man förväntas lära sig, för att sedan i olika hög grad avvika från? Det fungerar åtminstone bra som metafor i The Fits. Toni lär sig koreografin, och gör den till sin. 

  

[film] 10 Cloverfield Lane

När Michelle (Mary Elizabeth Winstead) vaknar upp är hon fastkedjad till ett rör och får dropp i armen. Snart kommer Howard (John Goodman) in och förklarar att hon var med i en bilolycka och att han förde henne till sin skyddsbunker. Han berättar vidare att en någon form av attack har ägt rum, som har förgiftat luften och tagit död på allt ovan jord. Den underjordiska bunkern är med andra ord det bästa stället hon kan befinna sig på. Snart får hon gå fritt i den, men inte under några omständigheter lämna den; det skulle riskera att döda dem.   

Howard är en så kallad preppare, en person som förbereder sig för en apokalyps genom att bygga skyddsförvar och bunkra upp med alla tänkbara förnödenheter. Hans bunker är ett fullt utrustat och inrett hem med ärvda möbler, sällskapsspel och flera års konserver. Förutom Michelle och Howard finns där också den vänliga men något veka Emmett (John Gallagher Jr), en luggsliten yngling som berättar att han bevittnade attacken, och att den såg ut som något från Bibeln. Men Michelle är tveksam till om attacken verkligen har ägt rum, eller om det är en lögn hon blir matad för att inte försöka rymma.

10 Cloverfield Lane är fjolårets mest oväntade thriller. Filmen är ett psykologiskt kammarspel med tre trovärdiga och välspelade karaktärer. Howard är en regerande patriark som (försöker) kontrollera Michelle och Emmett med både fysiska och psykologiska medel. Liksom en klassisk kvinnomisshandlare är han manipulativ och växlar mellan att vara hotfull och mjuk. Hans karaktärs tvetydighet slås an redan i den scenen jag beskrev inledningsvis med kedjan och droppsprutan: å ena sidan är han en kidnappare, å andra sidan en välgörare. Denna ovisshet kring Howards intentioner driver filmen framåt och ger den en nervkittlande oförutsägbarhet.

Dan Trachtenberg visar sig vara en berättare av rang. Med precision och små medel skapar han högklassig dramatik. En scen är särskilt tight. Howard, Michelle och Emmett spelar ett sällskapsspel som går ut på att man ska beskriva ord för varandra. När det är Emmetts tur att beskriva ett ord för Howard pekar han på Michelle och säger ”Michelle är en…”. Howard gissar: flicka, barn? Emmett försöker igen: ”Eftersom hon är äldre är hon en…”. Howard tänker så att det knakar. Precis innan tiden går ut utbrister han: ”prinsessa!”. Ordet var kvinna.

Men Michelle är varken en flicka, ett barn eller en prinsessa - hon är sin egen kvinna, mer handlingskraftig och listig än de flesta. Vi får lära oss att hon flyr från något, ett äktenskap, vilket har gjort att vissa har jämfört filmen med Hitchcocks Psycho (1960) där karaktären Marion Crane flyr efter att ha rånat sin arbetsgivare på en stor summa pengar. Marion är en förhållandevis passiv karaktär vars död tidigt i filmen kan läsas som en konsekvens av hennes skuld. Michelle däremot vägrar låta sig ”straffas”. Från ruta ett är hon beredd att fly. 

10 Cloverfield Lane är en film om en kvinna som vägrar underställa sig en patriark. Michelle vill ha sin frihet till varje pris. Drivkraften att bryta sig ut från Howards bunker utan att veta vad som väntar eller inte väntar utanför blir en stark allegori för att bryta upp från ett destruktivt förhållande. Det feministiska budskapet är kompromisslöst: till och med en eventuell alienapokalyps är att föredra.